Är jag en följeslagare?

footprints_in_the_sand-wallpaper-2048x1536

Vi ha nog alla tänkt vad som kommer hända med just mig när Imamen(AJ) kommer ut ur sin fördoldhet. Kommer jag vara en vän eller fiende? Förhoppningen som vi alla bär på är att jag kommer vara en vän, en följeslagare.

Men vad är en följeslagare? Hur ska jag veta vad en riktig följeslagare är? Ett sätt är att inspireras av de följeslagare som Profeten(S) och Ahl al-Bait(A) hade. Hur var dem? Vad gjorde de?

Deras hjärtan var fyllda med ljus. De var seriösa och gjorde allt i Allah(SWT) väg. De tog religionen på allvar. De utnyttjade varje sekund i deras liv för att komma Allah(SWT) närmare. De gick i deras ledares(A) fotspår och var ambassadörer.

Är jag en följeslagare? Arbetar jag aktivt med att rena mitt hjärta? Alla mina handlingar, är de i Allah(SWT) väg? Är jag seriös och tar min religion på allvar eller är det bara en fritidssyssla? Utnyttjar jag varje sekund för att göra min Imam(AJ) glad? Går jag i samma fotspår som min Imam(AJ)? Skriker mitt hjärta Ya Mahdi(AJ) av längtan?

Om inte, vad väntar jag på? Imamen(AJ) kommer inte komma utan han är redan här, men mitt hjärta ser Han(AJ) inte.

Mohammad Rasool Allah

460065_901

En ny film om Profeten Mohammad(S) har spelats in i Iran och kommer att ha premiär i mars i samband med Eid Nowrooz. Filmen har fått stor medial uppmärksamhet världen över bland annat i Sveriges radio.

Profeten(S) är den person som har påverkat mest och bundit många hjärtan ihop. Att få läsa rekommendationer och höra reportage som gjorts om filmen i förväg skapar en längtan i många förälskades hjärtan.

Hjärtan bultar intensivare al-ajal al-ajal (Å Allah påskynda vår Imams(AJ) återkomst)!

Telenätet avslaget

gan-old-school-phones-032913-2-3_4

Av en okänd anledning är telenätet avslaget sedan morse. De stora teleföretagen i landet annonserar följande på sin huvudsida:

Tele2: Just nu har vi omfattande driftstörningar i hela landet som rör mobilsurf, röstsamtal och fastnätstjänster över 2G, 3G samt 4G. Vi arbetar nu för att avhjälpa felet.

Telia: OBS! Vi har för närvarande störningar i 3G-nätet i hela landet. Störningen påverkar både samtal och surf över 3G.

Det är då tanken slår en. Vad gör vi nu? Hur ska vi komma i kontakt med alla vi vill ringa eller smsa? Tack och lov fungerar wifi och internetlinan är fortfarande i bruk. Men vad gör vi dagen då allt slocknar, dvs telefon + internet?

 

Hur väljer vi våra äpplen?

Utvalda äpplen

Ofta står vi och handplockar våra äpplen från fruktdisken, vi vrider och vänder på dem, känner och kanske även luktar. Vi sträcker ut hela armen, böjer fram ryggen, ja långt är vi beredda att gå för att just nå de vackraste äpplen med handen. Kanske är det av rädsla från att ett ruttet äpple skall slinta emellan eller smitta dem andra? För vem vill egentligen betala för ett ruttet äpple?
Slutligen om dem uppfyller alla våra efterfrågade villkor hamnar dem i vår accepterade påse.

Men hur kräsna är vi vid valet av våra vänner? Accepterar vi vilken vänskap som helst? Väljer vi att granska vännen likt valet av äpplen innan vi tar med dem hem? Eller nöjer vi oss med att bita i det sura äpplet?

Från ”rädsla” till längtan

langtan

Du sitter i vardagsrummet, dricker te, tittar på tv medan dina föräldrar tar fram fjärrkontrollen och knappar in nyhetskanalen. I en nyhet visas det hur flera civila och oskyldiga förtrycks och mördas. Du känner blodet börja koka inom dig och tänker: ”Om bara Imamen AJ hade varit här, må Allah verkligen påskynda Hans återkomst!” Sedan tänker du till igen.

Du tänker till, känner en känsla som du tror är rädsla, krypa genom hjärtat och många frågor passerar genom huvudet. Vad är det jag ber för egentligen och är jag redo för det? Menade jag verkligen min bön? När jag ber om en snar återkomst, hur snar återkomst är jag beredd att be för? Vill jag att Imamens AJ återkomst ska ske här och nu? Vill jag verkligen?

Om ja; är jag – exklusive alla andra – redo för det? Är jag då beredd att släppa allt och vända mig till Honom AJ – i denna minut och sekund? Om nej; vad är roten till min ”rädsla”? Hur ska jag göra så att rädslan istället skiftar till en innerlig längtan? Vad är det för saker i mitt liv som jag behöver ändra på för att istället känna trygghet och längtan?

Ett hjärtligt samtal

Ett hjärtligt samtal

En dag frågade jag hjärtat;
Berätta för mig din historia
Hur kommer det sig att du alltid bultar
Utan att du tröttnar
Även om det kostar dig livet
Hjärtat svarade;
Gud skapade kärlek
Mohammad(S) blev dess blomstring
Ali(A) blev dess manifestation
Fatima(A) blev dess essens
Hassan(A) blev dess symbol
Hossein(A) blev dess fanbärare
Abbas(A) blev dess vattenbärare
Zeynab(A) blev dess vittne
Sajjad(A) blev dess berättare
Baqir(A) blev dess lärare
Sadiq(A) blev dess spridare
Kadhim(A) blev dess tålamod
Ridha(A) blev dess värnare
Jawad(A) blev dess skönhet
Hadi(A) blev dess renhet
Askari(A) blev dess bevaring
Och Mahdi(AJ)… Mahdi(AJ) blev dess längtan
Och jag bultar i väntan
För jag vet att med varje slag
Och det är mitt enda bidrag
Närmar sig hans ankomst
Så jag ljuder med varje slag
Även om du inte hör, men varje dag
O Gud påskynda hans faraj inshaAllah

Imamen(AJ) på besök

image1

Sedan länge bad han om att träffa Imamen(AJ)…
Det var en natt. En man knackade på dörren. Han tittade bakom fönstret. Kändes som att hans bön har accepterats efter så många år… Kunde inte tro sina ögon. Ja, det var hans Mästare! Ville rusa och öppna dörren, men något fick honom att stanna och istället kolla runt hemma hos sig själv. Han behövde inte tänka mycket. Visste exakt att han behöver plocka undan massa saker innan han öppnar dörren så det var bara att sätta igång. Försökte jobba effektivt och ändå inte glömma något.
Opassande bilder, tavlor, musikskivor, digital boxen, ohhh viktigaste av allt mobilen… tänkte han.
Började snabbt ta bort alla opassande meddelande från sin mobil… Nehe, det finns inte tid för det nu, bäst att stänga av…
Tittade runt en gång till för säkerhetens skull…
Nej, det verkar att hemmet är redo nu…
Tog ett djupt andetag och gick för att öppna dörren för Imamen(AJ) som han hade längtat att få träffa…
När han öppnade dörren såg han att Imamen(AJ) hade redan hunnit knacka på sista dörren i deras gård och gå därifrån hopplöst…
Alla var som honom… Höll på att förbereda sitt hem, när Imamen(AJ) var bakom dörren… Ingen var förbered att möta honom(AJ)… Och vår mästare(AJ) som vanligt kvarstod ensam och främmande bland så många troende som bor i denna gård och likadant i andra gårdar, överallt i hela världen…
Är du redo nu, just denna stund, att ta emot honom(AJ) om han(AJ) nu, nu, nu knackar på din dörr?
När vill vi börja förbereda oss?

Shaytans fälla

hands-hold-the-world-together

I dag får man en känsla av kaos, irritation och hämndlystnad i de flesta människors sinnen och hjärtan. Det råder massa pajkastning från parter mot andra och vise versa. Det är sannerligen ”Fitnah” tider. Dvs. tider där sanning från osanning är svår att skilja åt. Det mest sårande är faktiskt när pajkastningen sker oss muslimer emellan. I tider där vi ska hålla ihop, gå hand i hand och stötta varandra på gott och ont, hugger vi varandra i ryggen lätt och konstant.

Det är egentligen inte konstigt då detta har varit och är fortfarande Shaytans plan. Det tragiska är att han har lyckats!

För Imamens(AJ) återkomst behövs sansade och enade folk som ej smutskastar varandra oavsett oenigheter. Det smärtar hjärtat att se Imamen(AJ) stå där och vädja, dag ut och dag in: ”Kom igen mina shia! Enas! Samlas! Jag väntar på ER”

Kom syskon! Låt oss sträcka varandra våra händer och hålla ihop. Låt oss älska varandra trots våra brister. I slutändan är vi alla en och samma nation. Alla vi är Shiat Ali! Tillsammans kan vi göra det omöjliga möjligt!

Försvunnen glädje

Försvunnen glädje

I en tid där inte längre dagarna räcker till för många, och där samhället inte längre har tid att blicka tillbaka, finns absolut ingen tid att bromsa, ty en stund vi kan gå miste och förlora. Men ibland behöver vi människor dra i handbromsen stanna upp och fundera!

Vår tids kanske största samhällsproblem idag är just avsaknaden av glädje, det mörka rummet, den fallande världen, ja vi har alla olika sätt att beskriva den på, det som idag är definierat med ordet- depression. Vi uppsöker läkare när vi har ont i magen, handen eller benet. Vi går till och med till tandläkaren när vi har ont i tanden. Men vem går vi till när vårt inre oroar oss, våra tankar och bekymmer plågar oss, när vår själ inte längre kan finna ro. Har vi då frågat oss själva hur vårt inre mår?

För ungefär två decennier tillbaka fanns varken något internet, datorer, surfplattor, smarttelefoner. Under endast några tiotal år har våra liv genomgått flera digitala revolutioner som översvämmat människan och gripit ett starkt grepp om vår vardag. Faktum är att vi människor idag är överflödade med information och kunskap. Men hur har då detta påverkat vår vardag och oss som individer samt hur hanterat vi det?

Utan tvekan har det varit en stor omställning som slängt människan i ett hav av information och precis som en okunnig simmare som kastats ut i havet hade drunknat kommer även den okunniga som handskas med denna informationsvåg tillslut också drunkna i alla medkommande bekymmer. Människans ständiga språng i livet, behovet av den ständiga informationsvågen, bekymmer kring tillgängligheten, att ständigt vara uppdaterad, tävlandet i materialismen och det skönmålade idealet av lycka har fått människan till att bli en skör bubbla. Så länge det blåser medvind svävar bubblan vackert och tyngdlöst omkring, men så fort en hårdare vind drar över ser vi den slungas från höger till vänster för att tillslut möta sitt öde, spricka och kvar likt sorgsna tårar, ligger det som en gång var en levande bubbla nu på marken.

Vi befinner oss idag på en motorväg, den angivna hastigheten skall följas, det går snabbt och tanken på att sakta ner finns vare sig någon tid för eller i tankarna. Skulle farten sänkas dröjer det inte länge förrän de irriterande reaktionerna från övriga billister möter oss, ett ekande från tutan, ett bländande helljus eller en häftig omkörning utan att ge tecken för att vara säker på att missnöjet blir tydligt. Ja, reaktionerna är många och olika men om vi inte saktar ner och drar i handbromsen kommer vi aldrig märka hur snabbt vi egentligen kör. Den höga farten har gjort att vi fastnat i ett tunnelseende som hindrar oss helt enkelt från att se klart och lägga märke till vår omgivning.

Hur mycket vackra ting går vi inte miste om i vår försummelse, har vi någonsin funderat över att stanna upp och observera, när skall vi börja reflektera, dra i handbromsen och agera?