Ett dagligt avbrutet rop!

Allah-o-akbar!

Månadsfakturor!
Kvällens fotbollsmatch!
Varför ringde hon inte!
Vilken bil har han köpt!
Jag kunde svara honom så, istället!
Måste skicka ansökan senast imorgon!
Om jag kunde övertyga chefen!
Ska lägga till det i inköpslistan!
Bjuder bara Majid o Ali till bio denna helg, inte Hassan längre!
Oj, glömt svara det där mailet!

Assalamo ‘alaikom wa rahmatollahe wa barakatoho

Har ni märkt? … i våra böner finns allt utom Gud!

Kärlekens näste

Du skall veta; sannerligen kommer de ödmjukas och uppriktigas hjärtan att dra sig till dig som fåglarna dras till deras nästen.” – Imam Askari(A) till Imam Mahdi(AJ).

Är likt en vilsen fågel letandes. Moln och dimma har länge skuggat över synen. Vinden har slagit i hårt, fräst i och styrt vingarna bort. Utsliten och tärd, har jag länge drivits bort från plats till plats, och försökt med ett kraftsvagt motstånd att hitta rätt – men förgäves.

Men min älskade, hjärtat har innerligt längtat till att kvittra i ditt namn igen. Har verkligen längtat hem, till nästet med din kärlek. Hjälp oss, vid heligheten av dessa dagar med Imam Askaris(A) födelse, att leva utefter Imam Askaris(A) ord och fylla våra hjärtan med ödmjukhet och uppriktighet i allt vi gör, så att du också finns med i allt vi gör. Låt oss som en enhetlig, kraftfull ström av fåglar närma oss – för att hitta rätt inshaAllah och hålla fast vid det.

Vad följer jag egentligen?

Så fort man stöter på denna fråga dyker det upp ett svar i hjärnan med all stolthet.

Det värdiga svaret hos de flesta av oss är att jag självklart följer Allah! Vad annars skulle jag följa? Jag tänker inombords att jag ber, fastar och ev. bär på slöja. Det gör jag endast för Allahs skull, eftersom hela mitt liv är baserad på Honom. Det är de tankarna som kan dyka upp i följd av denna frågeställning.

Dock är det egentligen inte så svårt att bevisa det motsatta för sig själv. Det räcker att man granskar sina dagliga handlingar och tankar och sin dagliga strävan, för att se hur Gud många gånger blir bortglömd oavsett små eller stora frågor i livet.

Utöver att våra själar är fyllda av avundsjuka, arrogans, lögn och mycket annat, så kan vi lätt glömma Honom när vi ska välja mellan det vi själva önskar och det som gör Honom belåten. För att göra det tydligare kan vi dra några exempel.

Hur agerar jag om jag är en troende kvinna med hijab som har valt en utbildning vilken tvingar mig att bära kortärmade plagg under utbildningens gång eller i mitt framtida yrke? Med en stor sannolikhet väljer jag, och med många bekräftelsen från min omgivning, att gå med det, i pris att fortsätta med min utbildning trotts att jag i den frågan bortser från Allahs ord.

  • ”Jag kan inte leka med min framtid. ”, säger en viskande röst inom mig.

Om jag sätts inför en jobbintervju där jag måste handskaka med det motsatta könet väljer jag att gå emot Guds regler, trots att jag är medveten om dem, och handskakar ändå. Detta för att jag är rädd att lämna ett dåligt intryck redan vid min första träff med arbetsgivaren och därmed förlora anställningen. Innerst inne vet jag att Gud vill ha något annat från mig, men jag kan lätt komma med svepskäl för att ge mig själv rätten att agera fel.

  • ”Hur ska jag försörja mig själv om jag inte får jobbet?”, frågar den viskande rösten mig, bekräftande!

Eller i de fallen jag sminkar mig själv för att lyfta upp min skönhet som täcks med min slöja. Om jag nu inte gör det ständigt och överallt försöker jag åtminstone vara sminkad i vissa speciella tillfällen. Exempelvis om jag vill närvara på en jobbintervju eller delta i min egen examensceremoni eller andra fester. Här glömmer jag följa Honom igen då jag vill få större chans till anställningen eller känna mig själv vacker, trendig och uppskattad av allas ögon.

Många gånger känner jag starkt för att spendera min tid med att festa, fika, titta på film, spela eller lyssna på musik utan att en enda sekund se om denna fest, film, musik eller spel innehåller något som inte är tillåtet av Gud. Samtidigt har jag varken ork eller lust för att lägga tid på att be min bön, recitera Koran eller delta på en islamisk föreläsning. Detta trots min vetskap om hur mycket Gud har rekommenderat det för mig. Därför skjuter jag oftast upp på det genom att säga till mig själv:

  • ”Inte nu… inte idag … jag kan inte lämna spelet just nu. ”

FullSizeRender[1]

Vi strävar efter hög utbildning och status, bra jobb, attraktiv partner, nöje som fester & resor och spel, egendomar, lyxig lägenhet eller villa, lyx bil och mycket annat materialistiskt i vilket pris som helst och ändå tror vi att vi följer endast Honom och inte alls något annat.

Många argumenterar med att islam inte är emot dessa nöjen och strävanden. Naturligtvis är inte den det heller, men till en vis mån och gränd. När man tappar gränsen sjunker man ner i det materialistiska. Man börjar sträva efter det i vilket pris som helst. Med andra ord bryr man sig inte om den skulle avvika, även i några få procenten, från Guds ord och regler. Det är vad islam varnar oss för. Detta eftersom man då har blivit helt bunden till detta livet, fastän man ber och fastar och tycker om sin tro.

Det som händer är att bön och fasta blir numera en vanesak som inte leder till någon utveckling. Oftast kan man även känna att man har tappat lust och ork för de gudomliga handlingarna. Ändå fortsätter man utföra det i följd av en långvarig vana. Man känner sig istället mer peppad för att inredda sitt hem, delta på en fest, shoppa, spela osv.

Därför är det viktigt för mig att tänka ännu en gång innan jag säger vad jag egentligen följer. Jag kan säga att jag följer endast Allah om jag följer Honom och strävar efter att vinna Hans belåtenhet i alla mina steg, i alla mina andetag, under sömnen och i vakenhet.
När jag har uppnått detta och uppriktigt strävat efter detta kommer jag kunna bli min tids Imams(AJ) uppriktiga vän.

Hemland

Kanske känner du igen dig själv i denna känsla jag kommer att beskriva. Att vara en andra-tredje generations invandrare är otroligt påfrestande. I vårt vackra Svearike kan varken vi själva eller andra kalla oss för svenskar. När vi åker till våra föräldrars hemland kan vi inte känna oss hemma där och folk där ser oss som svenskar. Man har på något sätt hamnat i en osynlig ”zon” mellan flera landgränser. Man kan, oavsett hur mycket man försöker, inte känna sig helt 100% hemma i något land. Frågan ”Var är ett hemland?” ekar ständigt i huvudet. Är det där man har familj? Eller vänner? Eller kanske jobb? Vad om man har en av varje faktor i varsitt land? Då kvarstår den ekande frågan och det konstanta sökandet efter ett ”Hemland”. Man är rastlös och i ständig oro.

Mitt i alla tankar strålar ett ljus i hjärtat som lyser upp den mörka hinnan och som ger ro till själen:

الَّذِينَ آمَنُواْ وَتَطْمَئِنُّ قُلُوبُهُم بِذِكْرِ اللّهِ أَلاَ بِذِكْرِ اللّهِ تَطْمَئِنُّ الْقُلُوبُ

[13:28] De som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns –
är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla?

Hemland är där hjärtat finner ro. Kan det finnas vackrare land än där hjärtat finner ro vid Allahs(SWT) hågkomst?

Hjärtats regn

I skapelsen av himlarna och jorden, i växlingen mellan natt och dag, i skeppen som plöjer haven [lastade] med det som är till nytta för människorna, i regnet som Gud sänder ned och därmed ger nytt liv åt den jord som varit död och låter djur av alla de slag befolka den och i vindarnas och molnens rörelser, drivna mellan himmel och jord i bestämda banor – [i allt detta] ligger förvisso budskap till dem som använder sitt förstånd.
– Heliga Koranen 2:164

Koranen är fylld av vackra metaforer. Däribland symboliken mellan regnet och den torra marken kontra det andliga regnet och det torra hjärtat. Hjärtat är en märklig plats; däri vilar gudomliga hemligheter, men ändå kan illaluktande frukter växa fram – allt beroende på vad som planteras däri.

Imam Mahdis(AJ) fördoldhet liknas vid solen bakom molnen. Symboliken med jorden och regnet skulle kunna tolkas som att även om det planterade växer trögare i skuggan, så det som väl växer fram är ståndaktigt och starkt. Å andra sidan bör man också vara försiktig med vad man snappat upp, planterat och begravt i hjärtat, som ligger osynligt och gömt, för när solen väl tittar fram tar växtprocessen fart och Gud förbjude att man då inser att ens frukter och träd är illaluktande och fula.

Ja, må Gud skicka regn och må solens strålar skimra till och nå oss så vi må växa och beskåda det vi har innan det är för sent och vi tappat kontroll över att utrota ogräset och tämja det vildvuxna.

Be om att det ska regna!

Folk svälter och torka har tagit över deras land. De ber Gud om regn för att få slut på deras bekymmer, och jag påminns om dig! Regn är deras frälsare och du är min frälsare. Du är Guds Barmhärtighet och världens räddare.

Men ännu en fredag passerat, ännu en dag gått förbi och ännu en chans förlorat. Hur ska jag hitta dig när jag ännu inte hittat mig själv? Hur ska jag se dig när jag ännu inte ser skönheten i de mörka kvällarna och känner värmen i de kalla dagarna?

Var är vår åkallan?

Det står skrivet i återberättelser att folket av Egypten, Bani Israil var lovade en frälsare, en som skulle rädda dem. Denna frälsare skulle sätta stopp för all förtryck och misär som farao utsatte dem för. Deras situation var oumbärlig och Bani Israel led oerhört mycket.

De bestämde sig för att be och gråta till Allah(SWT) i 40 dagar. Alla deltog i denna spirituella samling.

På morgonen på den 40nde dagen så fick de en inspiration från Allah(SWT) ”Tiden som ni skulle ha behövt vänta har förkortats med 170 år och Mosa(A) kommer”

Idag har vi en liknande situation, fylld av förtryck och misär. Vi förtrycks som muslimer av icke muslimer och vi förtrycks som shia av andra muslimer. Inte bara att vi förtrycks, våra rättigheter tas ifrån oss, våra bröder mördas, slaktas och blir halshuggna. Våra systrar kidnappas, våldtas och mördas. Våra lärda blir fängslade och halshuggna. Det förs alla typer av sanktioner och isolationer mot oss. Det förs ett krig mot shia idag i flera länder samtidigt, men världen utmålar oss som rebeller och terrorister.

Här sitter vi i lilla Sverige och kan inte göra något, förutom att vårt hjärta brinner varje gång vi hör detta. Vi känner oss hjälplösa.

Vi har ett vapen tillhands som är kraftigare än alla atombomber tillsammans, som är starkare än alla jordens militärer tillsammans, samma vapen som Bani Israil hade, men kraftfullare. Detta vapen är nämligen böner och åkallan. Samma bön som skyndade Mosas(A) återkomst med 170 år.

Vi ser allt detta, varför tar vi inte till detta? Varför går vi inte ner på bönemattan och gråter ut vår sorg till den som kommer lyssna, till den som har makten att lösa förtrycket? Varför går vi inte ner på bönemattan och ropar ut till Allah(SWT) att påskynda den Väntade(AJ) som kommer tillbringa rättvisa på jorden?

Tidens Salman

Nafs kan bli till människans Dajal. För att behålla sig själv fri, sänder den hela tiden negativa tankar, försvårar vägen och till och med visar vägen vara omöjlig att uppnå…
Exempelvis säger den att det är omöjligt att bete sig precis som Ahl al-Bait(A) i denna tid, i detta land osv. Eller att Ahl al-Bait(A) är höguppsatta och vi kan inte uppnå deras nivå med den låga nivån vi vanliga folk har särskilt idag, i vårt samhälle och i den värld vi lever i.
Själen har fastnat så mycket i det materialistiska så att den ser vägen stängd framför sig själv och stänger därmed Guds väg med ursäkten om att det är ”omöjligt”.
Ännu en gång kom en personlighet som med sitt blod och sitt sanna ord bevisat till denna och andra bundna själar över hela världen att det ”omöjliga” är möjligt bara man vill och agerar efter det.

O` mitt eländiga JAG! Du har fastnat. MEN Salmaniter har gått och uppnått och erhållit nivån av att vara ”av oss Ahl al-Bait”.

Må vår bundna själ omskakas av tidens Salman, Shaikh Nimr al Shahid och må vi fortsätta i hans spår, InshaAllah!

Den raka vägen

Om vi tänker oss att vi har en rak väg framför oss och att om vi går spikrakt så kommer vi nå vårt önskade mål. Målet är Guds närhet och just en bön om att gå på den raka vägen är något som vi upprepar minst 10 gånger per dag i vår bön.

” Vägled oss på den raka vägen” (1:6)

Men flera gånger per dag, per timma, per minut eller per sekund så avviker vi från denna väg som för oss närmare vår herre. Det blåser en vind som får oss att tappa balansen. Vi kanske begår en synd, gör ett ”dumt” val, slösar vår tid, säger något vi inte ska, tänker något vi inte ska eller inte ägnar tiden till Guds hågkomst. Ja, det händer oss dagligen att vi avviker…

Detta är något som vi alla har känt. Vad blir vår uppgift då vi avviker? Vad är det vi ber för varje dag? Jo, att ändra om koordinaterna, att ändra om vår kurs så att vi hamnar på den raka vägen igen.

Ibland lyckas vi och ibland inte. Ibland är vi medvetna om att vi avvikit och ibland inte. Detta beror på vilka synder vi begår; detta beror på vad vårt hjärta är fyllt av. För ju mer synder vi har, ju mer vårt hjärta är längre ifrån vår Herre, desto tyngre kommer det att bli att lyfta upp oss och ändra om från vår avvikande väg…

 

Hur intensivt vill vi vara med?

Det berättas att när Qasim(A), son till Imam Hassan(A), frågade Imam Hossein(A) om tillåtelse till att kämpa i kriget i Karbala så sade Imam Hossein(A) först nej. Qasim(A) insisterade och frågade igen, men Imam Hossein(A) fortsatte att neka honom tillåtelsen. Igen och igen frågade han, och med tårar i hans ögon bad han om tillåtelse till att närvara med Imamen(A) i Karbala.

Imam Hossein(A) gav honom då tillåtelsen, omfamnade honom, och inte bara var det nu Qasim(A) vars tårar föll, utan Imam Hossein(A) grät intensivt tillsammans med honom.

I vårt egna slagfält idag, här och nu, är vi verkligen Qasim(A) för vår tids Imam(AJ)? Om något kommer upp i vår väg mot slagfältet, hur intensivt är vi beredda på att göra för att få vara med ändå? Hur gärna vill hjärtat vara med tillsammans med våra syskon, när de redan idag kämpar för vår tids Imam(AJ)? Vad är vi beredda att få göra för att få vara med?! Om något säger nej till oss, kommer vi enkelt dra oss tillbaka? Eller drar vi oss tillbaka av annat i vardagen, att vi inte ens har känsla till att ens fråga och anstränga oss om att få vara med? Hur mycket kan vi insistera på att hjälpa vår Imam(AJ) innan vi ger upp? Hur intensivt vill vi vara med?